Att se sig själv med förtryckarens ögon

tumblr_mc5mjbD5Qa1raxlido1_500

 

Det finns en serie av Liv Strömquist som jag tyvärr inte hittar på nätet men som sitter uppklistrad i några vänners badrum. I några rutor säger en man saker som att diverse kvinnor är horor varav kvinnan han talar med håller med, medan tankebubblor svävar ovanför kvinnan om förhoppningen att själv inte bli kallad för detsamma. I slutet av seriestrippen erbjuder Strömquist en mer konstruktiv väg – den att välja systerskapet där ett gäng står med öppna armar och stora leenden.

Jag tänker på den serien när jag läser Ulrika Goods text på ajour.se. Under rubriken ”Kvinnor är de enda som hejar på sina förtryckare” visar den på exempel där sexistiska och kvinnohatiska texter och bilder blivit påhejade – även utav kvinnor. Problemet med texten är dess motsägelsefullhet – den säger sig vilja kritisera ”påhejandet av sina förtryckare” samtidigt som den riktar sökarljuset mot den utsatta. Det blir så att säga en form av dubbel bestraffning.

Det finns nämligen något som kan benämnas som internaliserad misogyni som kan beskriva den process som sker när kvinnor börjar förakta och själv förtrycka andra kvinnor. I ett samhälle som ständigt objektifierar, sexualiserar och förtingligar kvinnor finns det en överhängande risk att kvinnor själva börjar se sig med förtryckarens ögon. Och när det sker finns det en risk att en börjar se ned på och behandla andra kvinnor illa för att själv inte bli den mest utsatta.

Jag tror att de allra flesta kvinnor liksom andra utsatta grupper så som hbtq-, och rasifierade personer, någon gång har behandlat personer i sin egna grupp illa utan att kanske funderat på orsaken. Jag själv har gjort det även då jag definierat mig som feminist vilket jag skäms för och ångrar. Men i en värld där vi ständigt blir betraktade, behandlade och noggrannt bedömda är det lätt att försöka undkomma det där livsfarliga ryktet, de där hårda orden eller kanske framför allt; stå på sig när en blir kär. Jag har haft relationer med män som pratat illa om mina bästa vänner – de som egentligen stod bakom mig – utan att säga emot. Jag har skrattat åt sexistiska skämt och jag har inackorderat mig i ledet om vad som anses vara ”respektabelt” för en person som uppfattas som kvinna. Och när en förlorat all sin självkänsla, all sitt mod och energi är det en enorm ansträngning att våga stå emot – våga säga ifrån när någon i matsalen, baren eller skolan snackar om en annan tjej på ett nedsättande vis.

I december pågick vad som kallades för ”instagramupproret” efter att ett instagramkonto lagt upp bilder på unga tjejer och skrivit saker om deras kroppar, utseende och sexualvanor – allt under hashtaggen #GbgOrrz vilket ungefär betyder Göteborgs horor. Det kontot hade flera tusen följare, och det var knappast endast killar, och upproret bestod heller inte bara av tjejer. Makt är mer komplicerat än så och förtryck glider in under huden, förändrar vårt sätt att gå igenom ett rum och sättet vi talar.

Liksom hårupproret som startade med en hatkampanj mot en hårig kvinnas armhåla var de som utdelade hot, kränkningar och äckel knappast endast killar. Av alla de dödshot, förbannade mail och uttryck för avsky gentemot min och andras ludna kropp var en stor majoritet killar – men också en hel del tjejer. Ska jag då uppmärksamma den lilla grupp som själv är utsatt för den trånga mall där en rakhyvel är ett måste? Ska jag kritisera de unga tjejer som sa att jag var äcklig snarare än att se till den egentliga orsaken till att de uttalar sig på det viset?

Dessutom finns det en underlig förväntning om att alla kvinnor och tjejer ska ha en större förståelse för makt och förtryck än någon annan. Att vara en av de utsatta i ett samhälle KAN ge en inblick i förtryck men behöver knappast betyda att jag kommer att göra de rätta valen. För min egen del skulle det krävas vändor av att själv råka ut för diverse horrykten, vänner som lämnade mig för att jag var ”för mycket” och killar som tafsade på krogen på grund av min korta kjol innan jag började förnimma det som kallas systerskapet. Och då var jag ändå kvar i garderoben, såg ned på lebbar  och queers och var skeptisk mot kvinnor i hijab. Makt och förtryck är så pass vidrigt och något som ställer människor i motsats till varandra istället för att bidra till möjligheter att mötas. Och hatar en sig själv är det lätt att hata alla andra.

Var är makten i denna diskussion? Var finns kritiken mot Instagram som vägrade svara på kritiken förrän ungdomar började slå sönder bilar och människor? Var finns politiker, lärare, poliser och rättsväsande när unga tjejer hängs ut, utnyttjas och förnedras medan samhället vänder oss ryggen? Kan vi inte börja med att synliggöra dem som sitter på höga positioner, dem med möjligheter att påverka och som väljer att uttrycka hat istället för medmänsklighet? Kan vi inte måla neonrosa pilar på alla gator och torg, i alla skolor och klubbar som visar vägen till systerskapet och revolutionen snarare än att dubbelt bestraffa  och ytterligare kritisera dem som troligen redan känner förtrycket i huden?