thewhoryspirit

Intersektionell solidaritet

tack älskade queers för era badrumsselfies

tack älskade queers för era badrumsselfies

där står ni i kakelklädda celler med bakvända mobiltelefoner och ser på er egen spegelbild

alla våra diagnoser, psykoser och neuroser är  

poser

mitt i våra metamorfoser

 

tack älskade queers för era badrumsselfies

klick blixt en ögonblicksbild på vår eviga kamp

att ta plats i binära rum

det är mer än en spegelbild, det är en segerbild

ett bevis på en aldrig avslutad seger

 

tack älskade queers för era badrumsselfies

där står ni i all er skönhet i ett av världens farligaste rum

och ni ler

och ni står med ryggar sträckta mot solen

som om ni dansade på gränsen till avgrunden

 

tack älskade queers för era badrumsselfies

fotot i ett badrum är andrum i ett universum där vi är avskum

vi är ett symposium av unikum i femininum och maskulinum

kameran är vårt medium

 

tack älskade queers för era badrumsselfies

klick save klick share

hjärta krona diamant

ni visade bilden för världen

ibland med ord som 1 mån på T

eller 1a gången i nya klänningen

en succé där bilden är vårt trofé

 

tack älskade queers för era badrumsselfies

ni och era cyklopögon hånas och förkastas

de förstår inte betydelsen av att överleva i rum där slagen är hängandes i luften

de förstår inte betydelsen av att överleva med en oändlig rörelse inom oss som börjar få oss att röra oss

 

tack älskade queers för era badrumsselfies

jag försöker hjärta varje segerbild jag ser

sparar dem som bitar av gyllene konfetti

bladguld är bragdguld

jag står i tacksamhetsskuld till er

 

tack älskade queers för era badrumsselfies

tänker på alla badrumsselfies som blev bilder på gravar, tidningsnotiser och annonser om försvinnanden

tänker att bilderna är implosioner i fyrkantiga rum som får väggarna att falla

en spegelreflektion är en vision om en annan samhällsreflektion

 

tack älskade queers för era badrumsselfies

för att vi i bilderna får representera oss själva

utan att konformeras i rutor vi inte kan bebo

för att en bild kan ge upphov till tusen åter

för att den där blicken av lugn i själen säger att de små segrarna

är de livsavgörande

de som undviker självförgörelse

 

tack älskade queers för era badrumsselfies

för att era ikonbilder krossar tid och rum i korniga bilder

ökad eller minskad testosteron

ni är en hexagon

en amazon

en tyfon

er kropp ett högljutt dån i en megafon

 

tack älskade queers för era badrumsselfies

för att ni dokumenterar historien när ni rör den framåt

för att ni älskar er egen spegelbild

den mest radikala av politiska handlingar

bilden är en knuten hand

som stärker våra lojalitetsband

 

tack älskade queers för era badrumsselfies

systemet om det binära är en irrlära om det linjära

vi utanför det rektangulära räknas som vulgära

vi blir prekära och solitära

men egentligen är det är vi som är de revolutionära

 

tack älskade queers för era badrumsselfies

världens könsdysfori är vår egen könsdystopi

men vi är vår egen utopi nu

 

tack älskade queers för era badrumsselfies

fotot är en symbol för vårt andningshål

ett vrål mitt i det hål som ska bli vår akropol

 

tack älskade queers för era badrumsselfies

tillsammans med er kameramobil är ni en missil

en projektil

och ni gör det med sån grace och stil

 

tack älskade queers för era badrumsselfies

för  att ni finns

för att ni andas

för att ni överlever

och för att ni bevisar det med en badrumsselfie

 

tack älskade queers för era badrumsselfies

 

 

#dethändernu

Bild

 

Jag kan idag meddela att jag är en av många andra stolta medverkande i den feministiska antologi som Feministiskt Initiativ snart kommer att släppa! Alla intäkter kommer att gå till partiet, gå in på hemsidan och beställ boken här! Den 20:e april blir det releasefest i Malmö! Det historiska feministiska genombrottet händer nu! 

Kämpa Showan!

Bild

Det feministiska nyåret – den 8:e mars är en dag då jag och många andra tankar energi som ska räcka under det kommande året. Vi träffar vänner, pratar nya idéer, luftar tankar, diskuterar organisering, demonstrationer och aktioner. Detta år kändes dagen viktigare än på väldigt länge. I år är det val. Vi var hundratals på samtal om vem feminismen är till för, vi var tusentals i demonstrationer med facklor, banderoller och megafonknastriga ramsor. American Apparel blev täckt av röd färg som straff för sina sexistiska kampanjer. Transfrågor togs på allvar i vissa rum. Vi såg bilder från demonstrationer runt om i landet, i världen och tänkte att det här måste betyda någonting. Vi är ju så otroligt många. Vi såg uppträdanden, hörde brandtal och mindes vår historia. Vi kramades och kände oss stärkta. Vi dansade och boxade bort machocis-män från dansgolv. Vi önskade att dagen inte skulle ta slut. 

Många av oss vaknade av att telefonen ringde, plingade, vibrerade. Nattens glittriga äventyr förbyttes i en kall panik. Våra vänner hade blivit knivskurna av nazister. På den gatan jag bott i flera år. I det område jag älskar mest i hela världen. De första timmarna bestod av en chockartad stumhet i att försöka få tag på mer information. Media var som vanligt till ingen nytta. Det var aktivister som spred informationen, som skapade demonstrationer och som samlades bara några timmar senare. Jag befann mig i Stockholm och saknade Malmö mer än någonsin. 

Svarta kläder, vajande röda flaggor. Vi vallfärdar mot La Mano-monumentet med utkiksplats över Stockholms vattendrag, kyrkotorn och öar. Vi står stilla i tystnad och lyssnar på de ekande ljuden av talare med gråt i halsen och chock i rösten. En av dem berättar om när hen först fick höra att dens vän, fackföreningsledaren Björn Söderberg blev mördad av nazister i oktober 1999. Att samma känsla infann sig nu. Tänker på Showan i respirator. Tänker på blodet på asfalten, på mjuka kroppar och vassa metallblad. Mörkret sänker sig över Stockholm och jag märker inte att jag gråter förrän halsen är våt av tårar. Ser att andra torkar sina kinder, håller om varandra. En annan talare säger ett ord jag tänker på mycket; beslutsamhet. Att alla känslor av ilska, frustration och sorg ska leda till en beslutsamhet som gjort att vi samlats ikväll, som gör att vi organiserar oss, fortsätter kämpa och trycka tillbaka den tunga känslan av rädsla. 

Mitt i den kaosartade chocken har jag kanske aldrig känt mig så stolt över den rörelse som är hela min värld. En värld av feminister, antirasister, antifascister, trans-, och queeraktivister och andra kämpar. Som omedelbart visat solidaritet, kärlek och respekt för kamrater i kampen. Det gör mig rörd och stolt att få tillhöra en sådan rörelse. Det påminner mig återigen om att det är ni jag litar på mest i hela världen. Det är tillsammans med er som rädslan motas bort av känslor av samhörighet och hopp. 

Avståndet mellan vår värld och makten växer. En avgrund mellan oss och politiken och massmedia. Journalister skriver om ett ”slagsmål” eller en ”sammandrabbning mellan extremister”. Rapporten om extremism gör sig påmind. Den som jämställde antifascistiskt självförsvar med nazistiska attacker. Imorse hade Vasa Real-skolan hakkors sprayat på skolfasaden. Men regeringen är fortfarande tyst. Det var möjligt att ta avstånd från en gräddtårta i Jimmie Åkessons ansikte, den ansågs till och med vara ett hot mot demokratin. Men en planerad attack med knivar är det inte. 

Jag vet att mina vänner och kamrater ser detta som ett symtom på något mycket större, på ett samhälle som faller samman. Ett symtom på en växande rasism, nazism och fascism medan maktens människor ser på. Tystnad i regeringen, polisens tafatthet och våldsamhet, journalisters normalisering. Att det är ett tecken på en växande fara som växer sig starkare i hela Europa. Men jag vet också att många inte kopplar samman punkterna. Kanske ser detta som en isolerad tragedi. Kanske till och med tror att det handlar om ett slagsmål. 

Bara i Sverige har vit makt-rörelsen mördat 14 personer mellan 1999 och 2009. Efter det finns det ingen statistik men vi minns Peter Mangs och vi minns Breivik i Norge och vi ser att hatbrott med rasistiska motiv var de vanligaste i Sverige förra året. Och ändå är det mycket större än så för hur kan en mäta rädsla i statistiken? Hur kan en någonsin mäta den sorg många känner idag? 

Dessutom skedde attacken på en symbolisk dag, på en symbolisk plats. På internationella kvinnodagen, på Möllan. Efter Ta natten tillbaka-demonstrationen. En demonstration till för kvinnor och transpersoner och som ofta provocerar cis-män till den grad att de attackerar fysiskt och verbalt. Provocerar så pass att demonstrationen alltid behöver ha vakter. Mangla, en av arrangörerna bakom demonstrationen skriver; 

Det är ingen slump att de attackerar oss feminister på 8 mars. Attacken går helt i linje med nazisternas ideologi i vilken transpersoner, flator, rasifierade personer och andra kaxiga brudar ska rensas bort. 
Det här är en påminnelse om varför feminismen måste vara socialistisk. Så länge kapitalismen tillåts så splittring i arbetarklassen kommer fascismen att gro. 
Det här är en påminnelse om varför feminismen måste vara antifascistisk. Så länge politiker och rättsstat blundar för den växande nazistiska rörelsen måste vi försvara oss själva.

Tänker på ordet beslutsamhet igen. Vacklar. Känner ilska och frustration. Försöker fokusera. Gråter ibland. Blir förbannad av tystnaden från maktens toppar. Blir rörd till tårar av gräsrotsaktivisterna. Tänker på beslutsamhet och vad det kan tänkas innebära. Att aldrig ge upp, att aldrig sluta kämpa, organisera, visa motstånd. Men världen bubblar också. Batterisyra i kroppen. Blixtar av blint raseri. Vet inte vad beslutsamheten innebär förutom att jag aldrig ska lämna den rörelse som stått fast vid vad vi tror på. Nu måste vi antifasistiska feminister ta hand om varandra. Det handlar om våra liv! Kämpa Showan! 

 

Bild

 

Bild

 

Appropriering på transpersoners erfarenheter

oscar-2014-supporting-actor-jared-leto-dallas-buyers-club

Kajsa Ekis Ekmans mening om hur en transsexuell man approprierar på kvinnorättsfrågan har skapat infekterade diskussioner om transrättigheter och transfobin inom feminismen. Det har uppstått en förvirrad diskussion om det ens är möjligt att appropriera på en könsidentitets erfarenheter. Jag tänker rent personligt att det är omöjligt eftersom resonemanget i sig riskerar att bli transfobiskt. Genom att säga att en transkvinna approprierar en könsidentitet, en position eller feminism säger en också att en transkvinna aldrig kan bli en ”riktig kvinna”. Att överhuvudtaget ifrågasätta en persons könsidentitet eller transerfarenhet är fel, det kan bara den personen själv avgöra, hur än samhället läser personers könsidentitet.

Men låt oss istället diskutera hur appropriering kan fungera utifrån vårt cissexistiska samhälle. Begreppet appropiering kommer från ”cultural appropriation” som innebär att en dominerande, privilegierad grupp adopterar eller utnyttjar en eller flera element av en minoritets kultur. Ofta appliceras begreppet när det gäller rasism så som när vita, privilegierade västerlänningar använder sig av ”maskeradkläder” som liknar ursprungsbefolkningars. Med andra ord handlar begreppet mycket om makt. En dominerande grupp kan utnyttja olika former av kulturella element så som kläder, språk, musik eller liknande samtidigt som de inte utsätts för de risker, inskränkta rättigheter, trakasserier och kränkningar som den kulturella minoriteten gör. En vit västerlänning kan använda sig av en fjäderskrud för att bli ”festfin” medan en person från det indianska folket har utsätts för folkmord och övergrepp för sin kulturella tillhörighet.

Det här gäller också hur cis-personer approprierar på trans-, och queerpersoners rättigheter. Det kan gälla exempel på hur cis-snubbar sminkar sig med glitter och smycken på ett ”ironiskt” sätt och är lite lagom queerposöriga samtidigt som trans-, och queerpersoner som gör det blir ifråntagna sina rättigheter. Det senaste exemplet är filmen Dallas Buyers Club där huvudrollsinnehavaren Jared Leto vann en oscar för hens gestaltning av transkvinnan Rayon. Trots att rollen handlar om en transkvinna valde regissören att medvetet välja en cis-man att spela rollen. I en intervju blir Jared Leto ifrågasatt av en person i publiken som påpekade det transfoba i att en cis-person tillåts spela en transkvinna där hen överhuvudtaget inte verkar förstå kritiken eller hur makt fungerar. När hen vann oscarsstatyetten nämndes inte ett ord om transrättigheter i USA, om communitys, rörelser och aktivister som kämpar dagligen för att inte bli mördade, attackerade eller diskriminerande.

Det här är ett tydligt exempel på appropriering där det cissexistiska samhället kan utnyttja transpersoner erfarenheter utan att riskera att utsättas för den diskriminering som transpersoner utsätts för dagligen. För en cis-person är det en roll, något en kan iklä sig och ta av sig, en roll som kan resultera i hyllande recensioner och gyllene statyetter medan de verkliga aktörerna, transpersoner, återigen faller i skymundan. Med andra ord går det att skriva ett manus och producera en dyr Hollywoodfilm där berättelser bygger på en transpersons erfarenhet, men det är omöjligt att faktiskt låta en person med liknande erfarenheter få gestalta den rollen.

Det är som om Jared Leto är skådespelarversionen av Macklemore som gör samma approrpiering av svart och queer kultur i musikvärlden. Frågan är varför vi inte diskuterar denna form av appropriering där vi erkänner trans-, och queerpersoner våra rättigheter istället för att misstänkliggöra oss och ifrågasätta våra könsidentiteter. Denna form av appropriering osynliggör de verkliga aktörerna där cisnormen förblir intakt och tjänar pengar och status på bekostnad av redan utsatta kroppar.

Läs grymma Maria Ramnehills text om detta på Nöjesguiden! 

10 skådespelare och transperson som skulle kunnat spela rollen som Rayon istället för Jared Leto

HEJ feminist!

Idag finns en kort intervju med mig på Michaelas fina blogg Blekk.se! Det är den första av flera intervjuer med grymma feminister så håll utkik! 

 

Bild

Feministvänstern och exkluderingen av trans

Bild

Det började med ”Det feministiska manifestet – en kärleksfest” som ska ske den 7:e mars på Södra Teatern i Stockholm. När eventet blev offentligt var den inledande informationen om samtalet att kärleksfesten ”är en aktivistisk handling, en fest och en mötesplats, en visionär, dansant, revolutionär kväll och en evighet.” En av de inbjudna är Kajsa Ekis Ekman. En person som både hyllats och kritiserats från vänsterleden. Kritiserats på grund av sin genomslagsbok Varat och varan som diskuterade sexarbete och surrogatmödraskap. Kritiken kom från queerfeministiska håll för KEE:s problematiska syn på sexarbete och exkluderingen av transkvinnor –  en särskilt stor och utsatt grupp sexarbetare. Framför allt är det en mening som upprört,nämligen ett avsnitt där KEE diskuterar appropriering och är som följer; ”Den transsexuelle kan tvinga alla att kalla honom för kvinna och samtidigt ha noll förståelse för kvinnosaken.” Transaktivisten Maria Ramnehill uppmärksammade nyligen kritiken igen och i samband med samtalet på Södra teatern ledde det till ett mediedrev med starkt polariserade sidor. Den ena sidan består av queerfeminister som kritiserar KEE för sin kommentar i boken och för bokens generella exkludering av trans, den andra sidan består av (som jag tolkar det) vänstermarxister som menar att kritiken mot KEE är onödigt hård och att KEE blir utsatt för ett orättvist mediedrev.

Nu har konflikten pågått ett tag och börjat bli infekterad. Queerfeminister har krävt ett uteslutande av KEE och vänstermarxister hävdat att diskussionen är oviktig i förhållande till andra frågor. Polariseringen i konflikten är minst sagt problematisk eftersom det knappast kommer att leda till någon konstruktiv förändring. Ett uteslutande eller bannlysande av en feminist är troligen en ganska kortsiktig lösning. MEN konflikten har också visat på den strukturella transfobin som finns inom feministiska och vänsterkretsar. KEE gick ut med en ”ursäkt” som endast kan ses som ytterligare kränkning av transrättigheter (se hela uttalanden nedan). Att KEE menar att transfobin är ett exempel på en ”skugga” som används för att ”tysta ned” rörelser är väldigt problematiskt. För oss som är en del av trans-, och queera rörelser handlar det inte om ”skuggor” utan hela våra liv. Och genom att hen hävdar att hen krävt transinkludering i feministiska festivaler är inte ett sätt att be om ursäkt, det är ett sätt att försöka göra sig fri från ansvar. För att citera Laverne Cox i bilden ovan är ett felkönande av en transperson inget annat än en våldsam handling, det gäller också för en systematisk exkludering.

Så som jag ser det har mina vänner och idoler försökt att lyfta frågan till att handla om något större än en enstaka mening, och istället kritisera transfobin inom feminismen i stort. Det är inte Kajsa Ekis Ekman som ensam står ansvarig för transfobiska uttryck och resonemang. Även personer med trans-, eller queeridentiteter eller som tillhör den queerfeministiska rörelsen kan ge uttryck för transfobi eller andra former av maktutövande eller kränkningar. Det är egentligen inte något konstigt men tanke på att vi lever i ett starkt hierarkiskt samhälle som genomsyras av patriarkala, kapitalistiska strukturer där rasism, sexism, fetthat, ageism, ableism, homo-, och transfobi är normaliserade i större delen av samhället – även i de rum som kämpar för det motsatta. Det är inte konstigt men det är något vi måste kämpa mot dagligen. Det kanske finns en viss paradoxal orättvisa där vi kritiserar varandra i de egna leden samtidigt som andra personer på höga positioner står nästintill oemotsagda. Samtidigt är det kanske som allra viktigast att kritisera oss själva och våra egna eftersom det är vi som ska driva förändringen framåt. Skillnaden på att upprätthålla maktförhållanden och att krossa dem är att antingen försöka göra sig fri från sitt ansvar och ignorera kritiken ELLER att erkänna sitt ansvar, be om ursäkt om någon uppmärksammar en på ett kränkande agerande och sedan förändra det.

Konflikter är med andra ord positiva och med intersektionalitet som krönat verktyg måste vi ta ansvar för vad det begreppet faktiskt betyder. Det borde helt enkelt inte vara möjligt att diskutera intersektionalitet och samtidigt hävda att transfrågor är mindre betydelsefulla än någonting annat. Konflikten om KEE handlar inte om identitetspolitik som vissa hävdat, det handlar om att kritisera en hel rörelses strukturella exkludering av transpersoners erfarenheter och rättigheter. Att det är trans-, och queeraktivister som är de starkaste kritikerna är kanske inte så underligt, det är klart att det blir personligt när vi ständigt ser hur våra liv exkluderas i en rörelse vi älskar och hur den exkluderingen sedan försvaras. Men identiteten handlar knappast om en säkrad rätt till tolkningsföreträde, som sagt är även vi aktivister en del av denna värld fylld av maktutövande. Bara för att en person definierar sig som trans betyder inte att alla transpersoner har samma åsikter om trans, feminism eller vänsterrörelsen. Men om trans-, och queeraktivister kritiserar en inflytelserik feminist för att vara transfobisk är det kanske hög tid att lyssna och inte att ytterligare kränka och exkludera samma personer.

Tips på bra texter om samma konflikt:

Maria Ramnehill ”Deras feminism handlar helt enkelt inte om mig” 

Tomas Hemstad ”Vem är det som splittrar vänstern?”

Alexander Alvina Chamberland ”Transfobi, feminism, Lesbiska-rörelsens och övriga HBTQ-rörelsens historia, Kajsa Ekis Ekman”

Alexander Alvina Chamberland ”Uttalande ang hela diskussionen om appropriering av femininitet och Kajsa Ekis Ekman som pågått inom vänstern”

Kajsa Ekis Ekmans uttalande om kritiken:

”Precis som alla progressiva rörelser har en skugga som förföljer dem (Palestinarörelsen:antisemitism, rättviserörelser:våld, feminism:manshat och så vidare) har radikalfeminismen en skugga: transfobi. Skuggan hindrar människor från att ta till sig rörelsens budskap, och används som ett effektivt medel att tysta dessa rörelser. Ett citat, en association, en referens, räcker för att helt döma ut och marginalisera rörelsen.

Hur man ska hantera skuggor inom rörelser är en viktig fråga. För allt detta existerar: det finns verkliga transfober inom radikalfeminismen, det finns manshat inom feminismen, det finns antisemitism bland de som står upp för Palestina.

Men tydligen behöver man inte ens vara del av en rörelse för att skuggan ska falla på en. Själv är jag inte radikalfeminist, och jag har aldrig över huvud taget uttalat mig om transfrågan. Det finns andra som gör det bättre. Jag har blivit inbjuden att tala på en feministisk fest och med ens skriver en del att de inte tänker komma eftersom jag är ”transofob”. Några skriver att jag har förnekat ”transkvinnors rätt att vara kvinnor” och menar att då är det inte ett tryggt rum.

Jag känner mig mycket undrande till det hela eftersom jag aldrig sagt dessa saker. Alla separatistiska debatter jag varit med att ordna har varit uttalat transinkluderande och detta har varit ett krav från min sida. För detta har jag fått skit från de som enbart velat inkludera de som fötts till kvinnor. Jag tycker det är en självklarhet att arbeta för feministiska rum som är inkluderande för ALLA.

Det aktuella citatet kommer från min bok Varat och varan. Där diskuterar jag fenomenet appropiering. Det vill säga: att anta andras attribut utan förståelse för det historiska förtryck som ligger till grund för attributen. Jag diskuterar det problematiska i de fall då femmes kallar sig horor utan att sälja sex, i de fall då transkvinnor idealiserar kvinnliga attribut samtidigt som de motarbetar feminismen, eller i de fall då vita vill ingå i svart kultur utan att dela de livsvillkor eller den uppväxt som skapat den.

Betyder detta att jag är emot trans? Betyder det att jag menar att alla transkvinnor har noll förståelse för kvinnosaken? Nej. Och om någon tolkar det så har jag uttryckt mig slarvigt. Det är nämligen inte en diskussion om trans. Det är en diskussion om appropiering NÄR det förekommer hos bland annat femmes, vita, trans och radikala personer och det problematiska med detta.

Att från detta dra slutsatsen att jag är transofob och att ingen transperson kan befinna sig i samma rum som mig, att jag inte får tala om feminism.

Trots att jag haft vänner som dött i prostitution skulle jag aldrig säga att jag inte kunde befinna mig i samma rum som de som förespråkar sexhandel. Jag är emot beröringsskräck. I mina böcker kritiserar jag allt från kommunister, anarkister,stalinister, queerfeminister, radikalfeminister, högern och liberaler. Det hindrar inte att jag tycker att vi kan skapa allianser i sakfrågor, diskutera, försöka förbättra varandras argument och lära oss av varandra. Problemet med 90-talsfeminismen var just att den blev sekteristisk och dogmatisk, precis som 70-talsvänstern. Ständiga krav på självkritik och offentliga avböner gjorde att människor till slut inte orkade med och lämnade rörelserna. Jag hoppas att vi har lärt oss något sedan dess.
/ Kajsa Ekis Ekman”

Faksimil av citatet i Kajsa Ekis Ekmans bok, Varat och varan. (Bild från Maria Ramnehill)

Sotji och svensk homonationalism

Bild

Om några dagar är vinter-os i Sotji över. Som så ofta i sportsammanhang har nationalism varit nästintill normaliserad i de flesta medier, även dem åt vänster. Vi hejar på ”våra” atleter, börjar kalla dem för kärleksfulla namn och benämner dem för ”hjältar” och ”kämpar” och plötsligt är det återigen helt ok att ta sig för bröstet när någon i trikåer med en svensk flagga tar sig först över mållinjen. Men det är inte främst den typen av nationalism som har varit den mest framträdande under detta OS, istället har det varit nationalismens vän – homonationalismen. 

Som ni alla säkert vet har Ryssland infört lagar om förbud mot homosexuell propaganda och tonen mot hbtq-personer har förändrats. Det har lagts fram förslag om att göra det möjligt för staten att ta ifrån hbtq-personer deras barn, och trakasserierna, våldet och hoten har ökat markant under det senaste året. Det är ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna och bör absolut bli uppmärksammat och kritiserat. Men det finns en viktig skillnad mellan att kritisera och stå i solidaritet med Rysslands hbtq-personer jämfört med att framställa vår egen nation som Rysslands motpart. Det är här homonationalism kommer in i bilden. 

Homonationalism är ett begrepp som bland annat utvecklats av genusprofessorn Jasbir Puar. Homonationalism innebär att homosexuellas rättigheter sammankopplas med en nationalistisk ideologi. Enligt Jasbir Puar är det ett historiskt skifte där vissa homosexuella kroppar ges tillträde till statens beskyddande. Det är en fundamental reorientering där relationen mellan staten, kapitalism och sexualitet har förändrats. För bara några decennier sedan var relationen en helt annan där homosexuella kroppar inte ansågs ha tillträde till statens skydd, exempelvis i form av bristande diskrimineringsskydd, tillgång till vård och andra statliga trygghetsnät. Ett tydligt exempel är aids-epidemin där svenska medier tog avstånd från de som blivit smittade och ville skicka dem till Gotland eller ges en tatuering som skulle symbolisera smittan. Idag är situationen en annan. Vi har Pride-festivaler som de politiska partierna tvångsmässigt måste delta i, även om de inte driver frågor för hbtq-personer. Till och med Sverigedemokraterna har försökt att utnyttja frågan genom att hävda att invandrare och muslimer är motståndare till hbtq-personer och bör därför inte ges samma rättigheter/uppehållstillstånd/socialt skyddsnät på grund av detta. Ni kanske ser ironin i att argumentet består av att ge (vissa) homosexuella kroppar skydd av staten för att på så sätt kunna hävda att andra grupper inte förtjänar samma skydd? Det är där homonationalismen börjar bli farlig på riktigt. 

Ett land som aktivt använder sig av den typen av retorik är Israel. Genom att satsa enorma summor pengar på PR har Israel lyckats få sin stat att framstå som homo-vänlig med bland annat Pride-festival i Tel-Aviv. Detta görs dock inte som en god gärning för de mänskliga rättigheterna utan för att flytta fokus från landets ockupation av Palestina. Genom att sprida lögner och myter om hur hbtq-personer tvingas fly från Palestina till Israel använder de sig av en argumentation som hävdar att deras land är mer civiliserat än Palestina och att ockupationen därmed är rättfärdigad. 

Homonationalism ska dock inte förväxlas med pinkwashing. Pinkwashing innebär, som namnet antyder, att ”tvätta” något för att få det att framstå som homo-vänligt. Det är just det som Israel sysslar med, som SD och andra politiska partier utnyttjar. Pinkwashing är en manifestering av homonationalism. Pinkwashing skulle inte fungera om det inte skett denna historiska förändring där (vissa) homosexuella kroppar anses vara värdiga statens beskydd och därmed anses vara en del av landets befolkning. Först måste det existera en homonationalism för att pinkwashing ska kunna vara möjlig. 

Det är här jag kommer tillbaka till vinter-OS i Sotji för det är här homonationalismen och pinkwashing har blivit som allra mest tydlig. Som i en fingerknäppning blev Rysslands antigay-lagar ett hett ämne för medierna att diskutera trots att förändringen har skett successivt under en lång tid. Plötsligt var homosexuellas rättigheter en viktig och självklar fråga och människor som vanligtvis överhuvudtaget inte diskuterar homosexuellas rättigheter la plötsligt upp bilder på de olympiska ringarna med regnbågsflaggor eller på en sminkad Putin. Plötsligt var alla fullt medvetna gay-förespråkare och skrev uppdateringar och artiklar om hur fruktansvärt det var där borta i Ryssland. De enda parallellerna som drogs till Sverige och de svenska idrottarna var hur annorlunda vi är. Hur Emma Green Tregaro hade regnbågsnaglar och om betydelsen av att Anja Pärson åker till Sotji. Det kanske mest skrämmande exemplet på homonationalism är den video där människor sjunger den ryska nationalsången på stadion i Stockholm tillsammans med regnbågsflaggor i bakgrunden. Till och med Feministiskt Perspektiv har valt att lägga upp den videon. Men vad är det den videon egentligen symboliserar? Initiativtagarna menar att det är ett sätt att visa solidaritet med de utsatta hbt-personerna i Ryssland men videon blir snarast en symbol för homonationalism och är knappast ett initiativ som kräver förändring. För det första är deltagarna i videon nästintill bara vita cis-personer. Det framstår som om det är regnbågsfamiljer men det är oklart av vilken anledning människorna är där. Dessutom består videon endast av att de sjunger den ryska nationalsången utan några som helst krav eller förslag på förändring. Om initiativtagarna så gärna vill visa solidaritet med Rysslands hbtq-personer hade de exempelvis kunnat kräva att Sveriges mottagande av hbtq-flyktingar från Ryssland skulle ändras. Varje dag blir hbtq-flyktingar utvisade från Sverige eftersom migrationsverket, och därför den svenska staten, inte tycker att det är tillräckliga asylskäl. 

 

Det är här ordet ”vissa” kommer in. Det har skett en förändring där staten inkluderat vissa homosexuella kroppar – företrädesvis vita, ”svenska” cis-kroppar. Men är du en rysk flykting som flyr för ditt liv till Sverige är du inte välkommen. Är du transperson i Sverige blev du steriliserad under tvång för att få rätten att byta juridiskt kön tills för förra året. Är du trans, intersex eller queer i Sverige mår du betydligt sämre psykiskt än resterande befolkning, du riskerar i högre grad att få missbruksproblem och du är i hög utsträckning för trakasserier, övergrepp, våld, hot, diskriminering och mord. Att få tillgång till fullständig vård är nästintill omöjligt. Liksom i andra länder är rasifierade transpersoner bland de absolut mest utsatta personerna i Sverige. Men de kropparna har inte inkluderats i skiftet, de kropparna anses inte vara en del av den homonationalistiska ideologin. Och på sätt och vis hade det inte varit en positiv sak heller. Det är positivt på det vis att de kroppar som inkluderas kommer att ges privilegier som de tidigare inte ansetts förtjäna, problemet är att så fort vissa kroppar inkluderas i en nationalistisk ideologi, även om den är homonationalistisk, så innebär det att andra kroppar exkluderas. Barack Obama valde att inte åka till Sotji för att ta avstånd från landets antigay-lagar samtidigt som homo-, och transfobin bokstavligt talat dödar. Sveriges politiker och journalister och sportkommentatorer talar sig varma om hur viktigt det är med lagar för hbt-personer utan att alls kräva förändring – vare sig i Ryssland eller Sverige. 

Vinter-OS har liknats vid Hungerspelen på många vis – en enorm apparat för hisnande summor pengar som vill framstå som en storartad nation samtidigt som de försöker undanröja bevisen på kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Ja, i Sverige är det lättare att vara gay men på många sätt har landet bristande rättigheter för hbtqi-personer som också göms undan, glöms bort och ignoreras. Vi kränker också de mänskliga rättigheterna varje dag genom att vägra människor den vård de behöver och genom att utvisa hbtqi-flyktingar mot en säker död. Homonationalism är nationalism, alltså en ideologi som med alla medel måste bekämpas. 

Transaktivism ftw

Som om inte Queertopiafestivalen vore nog har en massa peppiga grejer hänt på sista tiden. Grymma Maria Ramnehill har skrivit en text om den katastrofala okunskapen om transfrågor i svenska medier och hur de alltid diskuteras utifrån cis-personers perspektiv. Där nämner Maria också det tal som skådespelerskan Laverne Cox nyligen höll på National Conference on LGBT equality, Creating Change, där hon bland annat påpekar hur ett felkönande av en transperson är våldsam handling.

Laverne Cox har blivit en viktig förespråkare för transpersoner rättigheter, inte minst genom hennes dokumentär om Cece McDonald. En annan grym transaktivist och Laverne Cox vän är Janet Mock som nyligen kommit ut med sin bok Redefining realness hon berättar om sitt liv som rasifierad transperson och sexarbetare. Hennes bokturné har knappt börjat förrän en fruktansvärd intervju skedde i tv-programmet Piers Morgan Live där han bland annat frågar Janet Mock om hennes könsorgan, säger att Janet Mock tidigare varit ”man” och ”pojke” på ett oerhört respektlöst och diskriminerande vis. Men Janet Mock gick senare ut och kritiserade Piers Morgan för att vara cissexist och transfobisk och fick stort stöd från bland annat transaktivister på twitter.

Det hela ledde till att Piers Morgan och Janet Mock möttes i CNN för att diskutera kritiken. Piers Morgan var dock ovillig att be om ursäkt och använder sig av härskartekniker och aggressivitet och fortsätter att kränka Janet Mock. MEN Janet Mock är trots allt detta grymt pedagogisk i sin kritik.

Det är en allvarlig sak hur media fortsätter att kränka och diskriminera transpersoner och hur framför allt rasifierade transpersoner blir utsatta när de försöker påpeka bristen på transpersoners rättigheter. Transfrågor och rättigheter är akuta frågor och handlar om rätten till vård och trygghet och i många fall skillnaden mellan liv och död. Att media i både Sverige och andra länder då misslyckas gång på gång att föra fram dessa frågor utan att kränka och diskriminera personerna det handlar om är katastrofalt dåligt eftersom det handlar om något så grundläggande som mänskliga rättigheter. Kudos till alla dessa transaktivister som fortsätter kämpa och FUCK U cissexister, transfober och kassa journalister och transexkluderande feminister.

En plats för oss

Bild

Jag märker att jag går omkring hemma och ler. Känner ett pirrande sug i magen. Messar en kompis om kvällen och tittar in programmet igen. Ikväll börjar Queertopia-festivalen/Queerfeministiskt samling och kommer hålla på hela helgen. Sist det skedde var i Nyköping sommaren 2012. Alltså typ ett och ett halvt år sedan. Jag märker att jag känner mig piggare, gladare och när jag tänker på vad jag ska ha på mig, vad jag ska ha för pronomen eller namn är det inte ångestfyllda tankar, det är en annan form av lugn. Jag ska till en plats där jag känner mig förstådd och välkomnad. Ja, det finns problem med makt och hierarkier inom den queera rörelsen också, men att kunna känna trygghet och lugn i ett offentligt sammanhang är något som de flesta saknar. Som jag saknar. 

Jag har mitt eget sammanhang, vänner och platser att vara på som vi skapat för oss själva. Men de är få och otillräckliga och offentligheten är enorm i jämfört med våra trygga rum. När jag tänker på hur trygg jag känner mig inför att gå på festivalen märker jag återigen hur ofta jag censurerar mig själv, trycker undan, ändrar kläder i alla andra sammanhang. Ibland vill jag ha ett bundet bröst, ibland vill jag framhäva brösten. Ibland vill jag vara hårt sminkad, ibland inte alls. Ibland vill jag ha kalsonger, ibland string. Ibland vill jag ha skägg eller mustasch och ibland vill jag ha kjol och högklackat. Vad jag dock aldrig vill bli är att bli könad. De flesta pronomen är jag okej med men jag föredrar hen och den. Jag kan inse att jag har erfarenheter som kvinna, att jag uppfattas som kvinna men jag vill inte bli reducerad till ett kön. Jag vill vara båda, inget och helst helt utanför samhällets strikta ramar över vad en könskategori innebär. Jag vill vara det jag känner mig bekväm i, det jag känner mig glad, trygg och snygg i. Det som kan ändras från en dag till en annan och kommer nog fortsätta att förändras under hela mitt liv. Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden, kanske vill jag ändra min kropp, kanske vill jag börja äta hormoner. Kanske vill jag ändra mitt namn igen för att sedan ändra till ett nytt. Jag vet helt enkelt inte och det är det enda jag behöver veta. Jag definierar mig som flata, queer och trans även om allt flyter in i varandra hela tiden. Ibland kanske bögflata. Ibland kanske ingenting. Det är mitt val och min kropp men alltför ofta känns den som någon annans. Som varje gång jag ska besöka en simhall eller jag ska köpa underkläder. Eller varje gång vi ska gå på en klubb eller på offentliga toaletter. Rädsla och framför allt trötthet. Att sätta på mig något som gör mig glad för att sedan ta av det för jag inser att jag orkar helt enkelt inte det idag. Jag orkar inte att bli utstuderad, att bli ifrågasatt eller osäker. Jag orkar inte vara ett politiskt manifest när jag helst bara vill känna mig fin, snygg, tuff, söt, cool eller kanske ingenting. Bara mig själv. 

Jag inser att lyckan över att festivalen startar också skuggas av alla de andra dagarna då vi saknar ett rum. Då vi undviker de klubbar som finns för tillfället, då vi håller oss hemma med vännerna för att vi helt enkelt inte pallar. En kommentar på restaurangen, blickar på krogen. Gymmet är för jobbigt att vara på utan en vän med sig. Skolan och jobbet som tar enorma mängder energi bara för att försöka att inte bry sig för mycket. 

Jag ser hur kollektiven och hemsidorna Black Girl Dangerous och Rummet växer och blir fantastiskt stärkande plattformar för organisering av tryggare rum, för kunskap och vänskap. Jag ser hur så olika människor skriver om så olika upplevelser som ändå går in i varandra, förstår varandra, når varandra. Det tillsammans med Queertopia/QFS, Utiopia, Transit och alla andra små och stora rum som spelar sådan oändlig roll för så många. Jag hoppas att det blir fler rum, att rummet växer och blir större och utmanar det där rummet vi kallar offentligheten, för det rummet är också till för oss.  

Country och ras i Jills veranda

Under en lång tid var jag väldigt skeptisk mot country på grund av bristen på identifikation och representation. Det är ju som bekant ganska mycket vita heterosnubbar som ofta hatar svarta, sjunger om den ”härliga södern” osv osv. Med andra ord typ vit makt-musik. MEN det finns ju också en massa grymma countryartister och fans som varit normbrytande och föregångar till en ny form av country. Dessutom är country en musikstil som i grunden skapades av influenser från afroamerikaner men som senare appropierades av vita amerikanare och en historia raderades ut. I det första programmet av Jills veranda kommer Titiyo till Nashville och får träffa den första svarta countrystjärnan som sjöng på det berömda Grand Ole Opry, Linda Martell. Förutom att Jill är störigt naiv när det gäller förtrycket av svarta i den amerikanska södern och inom country var programmet fint. De pratar med en musikjournalist som berättar om hur country inspirerats starkt av afroamerikaner, så som att instrumentet banjo kom till USA i samband med slavhandeln. Förutom att de träffar Linda Martell, vars musik jag lyssnat på sedan igår, träffar de också andra afroamerikanska countryartister som berättar om svårigheterna med att vara svart och syssla med country. Nästa program kommer Kakan och träffar den konservativa högern och pratar lesbiskhet! 

http://www.svtplay.se/video/1751263/del-1-av-6

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 41 andra följare