Krossa polissamhället

 

För några år sedan hade jag mitt förtroende för polis och stat intakt. Jag var övertygad om att vår polis och vår stat, till och med vår militär var till för att skydda oss även om jag inte visste vilket det egentliga hotet var. Det tog några år i aktivistsammanhang innan jag på allvar började kritisera synen på att beskydd kan ha med våld att göra, med vapen och med maktfullkomlighet att göra.

Efter otaliga demonstrationer som alla varit fredliga men där polisen har varit den största faran, den stora skräcken började förtroende krackelera. Efter oräkneliga berättelser om hur polisen jagat, lurat och skrattat åt papperslösa, åt barn och åt personer i störst behov av hjälp slocknade förtroendet helt. Och berättelserna blev egna erfarenheter.

De senaste månaderna har jag extraknäckt som dörrvakt på en nattklubb i Malmö. De ville förändra machostämningen och jag tänkte att det kunde vara möjligt att ändra. Men liksom inom polisen tror jag att det är ett system som gör det omöjligt för den enskilda individen som vill gott. Systemet tillåter det inte. De personer jag arbetade med berättade om hur gummibatonger förbjöds för de krossade benen till oläkbarhet. Nu används teleskopbatonger som gör ett rent snitt. Ett läkbart, men effektfullt benbrott hos den som försöker fly. Rasismen var uttalad, biologisk, uppenbar. Ingen smygrasism där inte.

Jag slutade trots bankkontots gapande tomhet. Jag kunde inte se mig i ögonen efter ett arbetspass. Hur är det möjligt för en polis att sova om nätterna?

I Husby har oroligheterna lugnat sig – på gatorna. Men i de boendes hjärtan, och hos oss som känner samhörighet, solidaritet, gör det ont. Texter, ord och passiva handlingar gör ont. En polis har skrivit en text på svtdebatt där han försvarar polisens beteende. Han försvarar att de skjutit ihjäl en man, att de sagt rasistiska, nedsättande saker och gått till attack mot obeväpnade ungdomar. Han skriver att polisens kritiserade användning av polishundar är till hjälp då polisen befinner sig i ”underläge och fara på grund av livsfarlig stenkastning”. Hur kan stenar jämföras med benbrottsbatonger? Med stålpistoler och tårgas? Med hundars tänder och polishästar hovar? Hur kan han se sig i ögonen efter att ha riktat en benbrottsbatong mot en obeväpnad ungdom? 

Dagens Nyheters ledare gör detsamma som polisen. Försvarar polisens benbrottsbatonger, stålpistoler och våldsmonopol. Menar att de obeväpnade ungdomarna förstörde andras egendom.

Jag tänker på de första gångerna jag såg polisen slå ner demonstranter. Hur någonting gick sönder inom mig. Det sista slocknande hoppet, förbytt i ilska. Alla jag känner hatar polisen för de vet, det har sett, de har också fått förkrossade förtroenden. En gång skrev jag med en mamma. Hon hade demonstrerat för Astra-hundarna men blivit brutalt nedslagen. Även hennes dotter blev det. Hon kunde inte förstå det. Det var ju en fredlig protest. Idag såg jag en video där en man blir brutalt förnedrad och misshandlad av polis och vakter för att ha pekat finger. En bekant fick samma behandling på första maj.

De som försvarar polisens beteende i Husby har inte sett vad polisen är kapabel att göra. De har inte förstått att ingen förutom polisen själva granskar dem. De har glömt Göteborgskravallerna, de har inte lyssnat på diskussionerna om REVA, de vet inte vilka Pantrarna eller Megafonen är och de bryr sig inte om förorterna.

De som försvarar polisen försvarar en våldsstat istället för den befolkningen som ska skyddas.

Nabila Abdul Fattah skriver i ETC hur journalisterna väljer att skriva om Hockey VM istället för polisens övervåld. När de väl kommer väljer de att misstolka händelserna. De vill inte veta vad som skett innan upploppen. Foujan Rouzbeh skriver; Vi är under belägring av institutionaliserat förtryck och utanförskap. Polisen skyddar inte alla människor, den angriper somliga. [...] Men ett liv i Husby är inte lika mycket värt som ett liv på Djursholm.

Nej, liv är inte lika mycket värda. Polisens liv är viktigare, rika liv är viktigare. Benbrottsbatonger och stålpistoler är viktigare än rättvisa. Kostsam egendom viktigare än lika rättigheter. När ska vi inse att polisen skyddar staten – inte folket? När ska vi återfå förtroendet för varandra istället för institutionaliserade vapen?

Jag tänker på Husby

Just nu händer stora saker i Husby. Det bränns bilar och poliser skadas. Det är upplopp och kaos. Eller det är i alla fall den bild som media sänder ut om vad som händer i Husby just nu. Sanningen är, som oftast, en helt annan. Idag tänker jag på Husby. 

Husby är en förort som så många andra. Husby, Tensta, Rinkeby, Seved, Rosengård. Eller Enskede och Dalen där jag kommer ifrån. De uppenbara klasskillnaderna som infinner sig efter en viss hållplats. Eller tunnelbanelinjen som skär genom människors liv och möjligheter. Bussens väg mellan extremer. Gamla Enskede med sina gamla träkåkar och börsmäklare, Enskede Dalen i miljonprojekt med ständiga problem med giftigt mögel. Ingenstans att ta vägen, ingenting att göra. Förorten som den ständigt underprioriterade, osynliga, osedda. Ett hatälskat hemområde. 

Pantrarnas kamp handlar just om de osynliga förorterna. De som aldrig syns eller blir sedda förrän det har gått för långt. De som aldrig får presskonferenser, pris och upprustningar förrän något dåligt har skett. De som inga turister besöker eller politiker bor i. Fritidsgårdar som stänger och gatljus som slocknar. Otrygghet, frustration och fullständig hopplöshet. Ingenstans att ta vägen, ingenting att göra. Aldrig synlig, aldrig sedd. 

Boenden i Husby har varit under press under en lång tid. Ett osynligt område, osedda boenden. En regering som vill ombilda, renovera, bygga nytt. Men inte för de boenden som hatälskar sina hem utan för ”köpstarka” grupper. Osynliga, osedda. En fantastisk text om hur mammor, åldringar och barn försöker göra motstånd till utförsäljningarna medan polishelikoptrar jagar deras bullbak. Jag inbillar mig hur skuggorna av deras knutna nävar avtecknas i deras förkläden. 

En 69-årig man blir skjuten i sitt hem i Husby. En kvinna var i lägenheten, var det hans partner? Hans fru? De var flera poliser och de kastade en distraktionsgranat. Jag vet inte vad det innebär men jag föreställer mig en trång lägenhet fylld av minnen och svartklädda personer som vill förstöra dem. Mannen dog. Skjuten av polisen. Jag föreställer mig ett svartvitt foto med krossat glas. Polisen ljuger. Säger att han dog på sjukhuset. När lögnen uppdagas ljuger de igen. ”Fel i kommunikationen”. Säkert. När protester höjs säger polisen att de ska göra en egen utredning. Jag föreställer mig polispolare ställa frågor till andra polispolare. Slut på utredning. 

Jag tänker på när Rosengård brann. Eller när Paris förorter brann. Då kom media. Då blev det presskonferens. Undrar vem som kommer säga något i stil med ”we shall overcome” den här gången. Vilka debattörer som kommer komma med smarta lösningar och åsikter om förorter, om fattigdom och våld. Aldrig statens fel, aldrig polisens fel. Alltid knutna nävar i förkläden. 

Jag tänker på Husby när jag läser en artikel i Aftonbladet. Den handlar bara om polisens säkerhet. ”Här kommer nästa polismord ske”. Precis som i Rosengård. Ingen skriver om det som hände innan, om känslan av totalt utanförskap. Att bo en bubbla utan att kunna ta sig ut. Svartblå klädda poliser med guldbroderade kronor kommer när staten hotas, inte när befolkningen dör. Polisen kommer när personer utan pass försöker överleva, polisen kommer när motståndet övergått i desperation. Och då pratar vi om polisernas säkerhet. Hur många har dött i förorterna de senaste regeringsperioderna? Utförsäkringar, utvisningar och våld. Kriminalitet och missbruk som sista utväg. Vad finns det att göra när en aldrig kommer bli en del av icke-förorten. Av icke-osynligheten. 

Jag tänker på Husby. På Pantrarna och på Megafonen. Jag tänker på blinkande gatuljus och falnande hopp. Jag tänker att jag hatar polisen. Att jag hatar media. Att jag älskar knutna nävar. Jag tänker på att gummibatonger förbjöds för att de krossar benet till oläkbarhet. Jag tänker på att teliskopbatonger är gjorda för att göra så att benet går av i ett rent snitt. Jag tänker på mjuka kroppar. Jag tänker på distraktionsbomber utan att veta vad det betyder. Jag tänker att det betyder att någon sjunger ”we shall overcome”. 

Ingenting har någonsin förändrats på statens initiativ. Ingenting har någonsin blivit hjälpt av polisens ingripande. Ingenting förändras utan knutna nävar. 

Jag tänker på Husby. 

 

 

*Läs mer om Pantrarna här. 

*Läs mer om Megafonen här. 

Störta staten

 

Hej världen! Jag har inte skrivit på ett tag och det beror på att jag har jobbat med en aktion vi genomförde i tisdags kväll, innan Eurovisions första tävling utanför arenan i Hyllie. Fjärilsmålade, glittrande och perukförsedda delade ut våra hemmagjorda broschyrer med texten ”We are not one” och med en text där vi beskriver vår, och många andras, verklighet och bild av Sverige och Europa. Vi har även gjort en hemsida som ni kan läsa här! Vi har också blivit omskrivna i de flesta stora tidningar, framför allt i ett oerhört fint reportage i GP som ni kan läsa här.

Men i texten beskriver vi inga personliga berättelser, inga tårdrypande livshistorier och tragedier. Vi berättar bara sanningen med fakta. Berättelser som också måste berättas. I förra veckan greps en gömd i Malmö, en självmordsbenägen ung person som polisen satte i häkte, utan att få hjälp, utan att få kontakt med vänner. Under samma period sköts en 69-årig man ihjäl i Husby i Stockholm eftersom han av polisen hade uppfattats ”hotfull”. Trots att polisen var fler än den gamla mannen och trots att polisen kastat en distraktionsbomb i lägenheten slutade det hela med att mannen sköts ihjäl och avled i lägenheten. I polisens pressmeddelande skrev de att mannen hade avlidit på sjukhus. Nu ska polisen utreda fallet inom sin egen myndighet, något som skett otaliga gånger med resultatet att inget tjänstefel begåtts, oavsett utfall.

Polisens roll och beteende är något vi nämner i vår broschyr men som måste diskuteras mer. Sverige är ett utav få länder i världen som inte har en egen granskningsmyndighet, polisen granskar sig själva. Och i nuläget har polisen ett våldsmonopol och ett maktövertag som gör det möjligt för dem att trakassera sin egen befolkning, att misshandla, fängsla och hota- ja till och med döda utan att det medför några konsekvenser. Igår såg jag polisvolontärer på stan. De jobbar gratis för polisen i form av marknadsföring, de står för det polisen gör och hjälper dem. Det måste handla om någon form av internaliserad underordning, ett invärtes förtryck då vi ständigt litar på vår stat och myndigheter trots att de aldrig funnits till för att skydda oss.

We are not one. Det är en lögn. Vi ses inte som eniga, som likvärdiga och det måste ändras. Genom aktioner, protester och diskussioner. Eller så störtar vi bara staten.

We are not one

12 dagar och fem timmar med nedräknade minuter och sekundslag står och tickar på den stora tavlan på Stortorget i Malmö. Knappt två veckor kvar tills staden blir årets värdstad för Eurovision Song Contest. Redan nu har staden börjat fyllas av affischer, skyltar och bilar i den signifikanta symbolen för årets tävling – en fjäril. Vita ansikten med målade fjärilar i ansiktet ler mot människorna som passerar. Stora bussar passerar med färgglada vingar. I flera månader har Folkets Park rustats upp; rosen har målats om, Moriskan står som ett vitt sagoslott i parken och scener och byggnader byggs ut, byggs nytt. Men det är inte den nyputsade fasaden och de stora förberedelserna som gör mig obehaglig till mods, det är årets slogan.

”We are one”.

Det är som ett slag i ansiktet. Det känns som ett skämt. De senaste månadernas debatter och uppmärksammande måste väl ha lett någon vart? Vi ropar men ingen hör oss. Trots att Malmö ska vara en fristad för papperslösa är verkligheten en helt annan. Människor som flytt över hela kontinenter och upplevt trauman vi aldrig kan föreställa oss blir nekade vid Sveriges kust. ”Inte tillräckliga asylskäl”, inte tillräckligt med krig i deras hemland, inte tillräckliga skäl att stanna trots överhängande mordhot och tortyr. Ett spel om liv och död där våra myndigheter för länge sedan slutade att fundera på de livsöden de håller i sina händer. REVA. Poliser som bevakar vårt hem dagligen. Civvare. Polisens ökända civilbil som cirkulerar runt torget. Den där första ljuvliga sommardagen för några veckor sedan då det var för varmt att vara inomhus, även för dem som är rädda för polisen. Polisen gjorde razzia i hela staden. Tog flera på Möllans torghandel, tog andra inne på Konsum. Varje vecka hör vi nya berättelser. Vänner polisen tog, skadade personer i handfängsel, barn och ungdomar som utvisas mot sin verkliga mardröm.

När vi deltog i demonstrationen mot SDL blev vi slagna av polisen. Det ansågs vara ett brott att kämpa mot fascism. Poliserna stod redo med batongerna och slog hejdlöst. En krossad hand, ryggar fyllda av blåmärken. Några av oss försökte välta skylten som räknade ned dagarna till Eurovision men polisens vapen var snabbt där och tog till våld för att skydda skylten, inte folket.

Under första maj blev en person upptryckt, muddrad och gripen av fem poliser. Hens brott? Att ha pekat fuck you mot polisen. Efter tre timmar släpptes hen. Skydda polisen, inte folket.

Publicistklubben bjöd in fascistledaren Ingrid Carlqvist till diskussion på Moriskan i Folkets Park. Även Lars Vilks var inbjuden. Vi demonstranter blev filmade, hånade av polisen. En person greps och ska på rättegång. För att ha demonstrerat mot fascismen.

Vilka är det ESC menar är en, en och samma eller en delad gemenskap? Är det personer som bor i Malmö? I en stad där papperslösa jagas av polisen? I en stad där inkomstskillnaderna är enorma? Där rasistiska dåd inte får någon att höja på ögonbrynen? Eller är det i Sverige som vi är en? I ett land med en rasistisk regering som driver igenom förändringar som gör att allt fler personer hamnar i utanförskap, i desperation? Eller är det Europa som ESC menar att vi har något gemensamt, ett band till varandra? Ett område som inte kan kallas för något annat än Fort Europa som ständigt stoppar, jagar och utvisar personer utan ett laminerat foto i fickan. Ett område i ekonomisk kris där rasismen och fascismen växer sig allt starkare? Är det vi som hör ihop? Vad tänker ni när ni tillåter Israel att delta, ett land som ockuperat Palestina? Räknas Israel då som en del av oss, medan krigshotade palestinier inte gör det?

Jag funderar på hur de korta introduktionsfilmerna kommer att se ut innan varje uppträdande. Kommer de att proklamera Sverige som jämlikt, en modern och frihetlig nation? Kommer de att visa faluröda hus med vita knutar och lyckliga flaggviftande personer? Kommer de att filma leende poliser och militärer? Kommer de att filma Västra Hamnens havsutsikt eller Möllan?

Jag våndas inför den kommande festivalen. Ett antal lika stort som en tredjedel av Malmös befolkning ska njuta, festa och se på uppträdanden. Alla personer med ett självklart pass i väskan, med pengar för både flygbiljett och biljett till den stora händelsen. De ska umgås och ha roligt på en plats där poliser jagar personer, en plats som är vårt älskade hem men som också innehåller personer i ständig skräck.

Nej, ESC, we are not one. Varken nu eller tidigare och vi kommer inte heller bli det förrän alla personer ges samma rättigheter och att benämna en festival som denna är bara en djup kränkning, en felaktig förolämpning.

Första maj och Timbro

 

Tyget piskar till när det vajar i vinden. Mina vänners glittriga kläder avtecknar sig mot den handmålade banderollen. Trötta uppsträckta armar, knutna knytnävar och trumslag. Vi går förbi basinkomst i sina solstolar. ”Varning för meningslöst arbete” står det på en skylt. Två pilar visar möjligheterna; ”Arbetslinjen” och ”Fritidslinjen”. Tåget går mot fritidslinjen. Mot den utsmyckade, glittriga skyltens väg där det är målat på asfalten. Vi köper veggokorv och lyssnar på musiken på scenen. Solen svider på min rygg. Vid en barnvagn ser vi skylten med texten ”Trots är bra” medan barnen runt oss kutar omkring runt oss och kvävda fniss och skrik hörs från barnteatern bakom oss. Ett till år av istid har förflutit, men både vädermässigt och politiskt känns det alltid som att det vänder på första maj. Tusentals samlade, leendes med färgglada banderoller. Om inte det här är fritidslinjen så säg. 

Samma dag som tusentals, om inte miljoner demonstranter samlades världen över för att strida mot förtryck, mot arbetsförnedring, mot polisens övergrepp och mot ojämlika arbetsvillkor passar den högerliberala tankesmedjan Timbro på att fira ”våren, kapitalismen och nyutgivningen av Ayn Rand”. Är det ett viralt skämt? Nej. Är det en privat visning för kränkta, vita högermän? Ja. Är det en hyllning i det kapitalistiska systemet som bidrar till naturens, djurens och människans död? Ja. 

Till detta vill jag bara säga; LOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOL. Medan personer visar sitt stöd och kämpar för lika rättigheter, för människors lika värde och för alla de där fruktansvärt basala rättigheterna alla borde men inte har rätt till tycker Timbro att dess viktigaste fråga just nu är att ytterligare förstärka bilden av kapitalismen som individualistisk, egocentrisk och fullständigt ointresserad av arbetare som i grunden är dem som möjliggör kapitalismen som ett system. 

 

Hejdå Publicistklubben!

I en text i Expressen sa sportredaktören och journalisten Ida Ali Lindqvist hejdå och avslutade sitt medlemskap hos Publicistklubben som en protest mot Stina Dabrowskis uttalanden om den senaste PK-debatten i Agenda. Enligt Dabrowski blir en ”anklagad för att vara rasist” när man har åsikter i invandrar- frågor. Dabrowski efterlyser ”en mustig debatt”, där hon tillägger: ”Vi vågar inte ens säga städerska.” 

Stina Dabrowski svarar i ett öppet brev att Ida borde diskutera det på Publicistklubben istället för att gå ur men jag kan inget annat än att värja mig mot de härskartekniker som syns där och ställa mig på Idas sida. Liksom andra delar av vårt samhälle har gränserna för vad som anses rasistiskt flyttats fram oerhört långt och oerhört snabbt. Politiker uttalar sig om positivt om rasprofilering, vi ser människor och vänner jagas dagligen av polisen och all diskussion om rasism och strukturell diskriminering avfärdas som subjektivt tänkande. I denna soppa hade Publicistklubben kunnat vara en maktfaktor som stod upp mot den allt mer rumsrena rasismen och fascismen. Publicistklubben borde se det som sitt givna ansvar att vara den frizon som behövs för att få journalister (som tror på mänskliga rättigheter) att orka kämpa, att orka trampa vatten. Men istället väljer PK att bjuda in rasisterna själva, att själva vara en del av den förändring som pågår dagligen. Tryckfrihetssällskapet, Lars Vilks och Mats Dagerlind är bara några exempel på diskussioner där förtryckande åsikter anses passande att ”luftas” i en trevlig diskussion i ett rum fyllt av vita journalister. Jag stod tillsammans med andra aktivister utanför PK-debatten där Tryckfrihetssällskapet och Lars Vilks bjöds in vilket ledde till att vi – antirasistiska aktivister blev filmade av polisen och hur en vän snart ska på rättegång åtalad för våld mot tjänsteman för att ha försökt försvara varandra från polisens övervåld. Vad säger PK om den bilden? Vad säger PK om att utestänga antirasister och bjuda in rasister och samtidigt påstå sig driva en objektiv debatt? 

Jag är inte med så jag behöver inte gå ur Publicistklubben. Å andra sidan har jag bestämt mig att aldrig gå med. 

Varför startar inte vi ett Gulabi Gang?

Har ni inte hört om Gulabi Gang eller Pink Saris föreslår jag att ni letar upp dokumentären med samma namn och lär er något viktigt omedelbart. Gulabi Gang är en grupp kvinnor iklädda rosa saris och beväpnade med bambupinnar som skipar rättvisa i ett land där mäns våld mot kvinnor skadar, förtrycker och dödar tusentals kvinnor varje år. År 2006 hade grundaren, Sampat Pal fått nog och tog upp kampen på eget bevåg och idag är rörelsen enorm. Idag har de tusentals medlemmar och de har fått uppmärksamhet och vunnit priser över hela världen.

Jag tänker ofta på Gulabi Gang efter en helgs utekvällar. Att gå ut på krogen, klubben eller var som helst efter mörkret fallit UTAN att känna sig otrygg, bli utsatt för våld, hot om våld, kränkande kommentarer eller tafsningar är i stort sett omöjligt för kvinnor, queers och transpersoner. En av mina vänner hade gått förbi ett falafelställe igår kväll efter en natt av dansande där en kille vägrat lämna henne ifred. Hon sa ifrån men lite senare hade han, tillsammans med två andra vänner gått efter henne och omringat henne. De var förbannade för att hon hade sagt ifrån och började putta och hota henne. Lyckligtvis hade hon lyckats springa därifrån. Dagen efter, i solens ljus och mitt på Möllevångstorget är jag på väg att träffa henne då en man glider upp vid sidan om mig och säger att han vill ligga med mig. Jag säger till honom att sticka men han ger sig inte. Istället säger han att han vill ta på min rumpa och upprepar sig flera gånger, bönandes. Jag stannar och skriker att han ska dra, sticka härifrån och inte förräns jag skriker tillräckligt högt en tredje gång går han iväg.

Att dessutom inte identifiera sig som heterosexuell gör det hela flera gånger värre. Det finns en gayklubb jag och mina vänner brukar gå på, men inte ens den klubben är särskilt trygg och rolig längre. Fulla män som tafsar, håller fast mina vänner och trycker sitt kön emot dem och killar som har sparkat, slagit och kastat flaskor i vänners ansikten är inte längre chockerande händelser, det är knappt ens förvånande längre. Jag orkar sällan gå på heteroklubbar så som Debaser och Babel eftersom det är obehagligt och rentav farligt. Jag vill gå ut och dansa med mina vänner, inte slippa slå mig fri, bli tafsad på och få höra att jag och min flickvän egentligen vill ha kuk.

Efter att min vän berättat om nattens händelse och jag lyckats skaka av mig obehaget av den där mannen på gatan pratar vi om Gulabi Gang. Vi konstaterar att det inte finns en enda utekväll på minst ett år där det inte hänt någon form av kränkande upplevelse. En känsla av otrygghet, kommentarer, glåpord och skratt är en del av vardagen och hot, våld och misshandel är inte en ovanlighet. Varje gång något liknande hänt försöker vi be om hjälp, be vakterna slänga ut dem, prata med de klubbansvariga och stötta varandra så att vi inte helt tappar humöret och går gråtandes eller kokandes av ilska hemåt. Nästan aldrig får vi gehör för det som skett. Flera gånger har vakterna slängt ut förövarna, men sedan släppt in dem igen och då samma personer gett sig på oss igen. Det är att jobba i ständig motvind.

I Sverige liksom Indien är det svårt att få hjälp och stöd för det våld kvinnor och hbtq-personer möter dagligen. Vi tillsammans med feminister och aktivister försöker att skapa opinion, diskutera, skriva debattartiklar och jobba med aktivism men ingenting händer. Vi pratar med vakter, klubbarrangörer och går ut i gäng för att skydda varandra men det håller inte. En spark i ryggen, ett nyp i rumpan, en frustande mans stånd i mitt ryggslut och hela kvällen är förstörd. Tillslut börjar jag tänka på vad jag ska ha på mig. Väljer bort favoritplagg för att slippa bli attackerad, kommenterad, ledsen.

Jag tänker på Gulabi Gang och Sampat Pal och alla de modiga kvinnorna som står upp för varandra när ingen annan gör det. Jag funderar på om vi måste ta rättvisan i våra egna händer om ingen tycks ta vår otrygghet på allvar. Jag behöver kanske inte ens nämna att polisen inte hjälper ett skit heller.

Jag som inte ens tror på våld som konfliktlösning, jag tror inte på våld eller vapen överhuvdtaget, och ändå känner jag att någonting drastiskt måste ske för att vi ska kunna leva utan ett ständigt hot hängande i luften. Jag säger bara en sak; blir inte saker bättre snart kommer vi vara tvungna att göra något på eget initiativ och trots allt startade Stonewall och Pride med ett slagsmål.

Håkan Hellström och andra vita kränkta män

Min uppväxt har alltid haft en popslinga av Håkan Hellström i bakgrunden. Sena eftermiddagar i bleka skolkorridorer, i soliga trädgårdar och mörka klubblokaler har hans stämma funnits där tillsammans med lukten av svett, öl och rostat bröd. Sedan unga tonåren har vänner sagt att Håkan Hellström talat till dem på ett alldeles särskilt vis, han förstår, han lyssnar, han vet precis hur det är att vara olyckligt kär och slitna affischer suttit uppsatta vid drömska sängar. Jag minns hur jag och min vän lyssnade på låttexten ”jag är kär i den fulaste flickan i världen” och tyckte att han  var den urgulligaste killen i världen för han är så ÄKTA eftersom han liksom kan bli kär i en tjej som till och med är FUL. 

Så småningom började allt jag lärde mig om feminism även lära mig en hel del om mig själv. Från böckerna i min famn började jag se mig omkring och fundera. En av de första sakerna jag märkte var att jag bara lyssnade på musik gjord av vita, heterosexuella cis-män* som sjöng om sin kärlek till kvinnor. Det var den musiken jag och mina vänner lyssnade på, och det var den musiken som ansågs vara just äkta och ”riktig” musik till skillnad från exempelvis Britney Spears och Spice Girls som vi dansat till i våra barnrum men som sedan skulle städas bort och raderas när vi blev större. 

Jag gick i högstadiet när jag läste boken Fittstim som skulle skapa enorma rabalder, inte minst på grund av det brev Ulf Lundell skickade till Karolina Ramqvist för att den kritiska recension hon skrivit om Lundells nyutgivna notböcker. I brevet skriver Ulf Lundell; ”Lilla gumman! Hur är det fatt? Har du alldeles kissat på dig den här gången? Saknas pojkvän?” Trots åratal av liknande nedsättande och sexistiska kommentarer framstå Ulf Lundell alltjämt som en ikon, en gudafigur som aldrig rostar.

Jag tänker på min uppväxt och om hur jag själv trånade efter de manliga popsångarnas kärlek till andra kvinnor, om hur jag önskade att få vara i deras blickfång, i deras låttexter. En massa år senare har jag slutat lyssna på män, jag har dessutom slutat tråna efter män överhuvudtaget och börjat se på omvärlden med andra ögon. Vita, heterosexuella, medelklassmän i medelåldern är de som besitter högst privilegier i vårt samhälle idag. De tjänar mest pengar och de ges störst möjligheter och privilegier i form av makt och status. Inte är det då förvånande att de flesta musikgalor och priser utdelas allt som oftast till en absolut majoritet av vita, heteromän, år efter år. 

Det är på detta jag tänker när jag läser en debattartikel på svtdebatt om den gudalika bilden av Håkan Hellström. Det är musikjournalisten Sara Martinssons arga, men sakliga uppgörelse med bilden av Håkan Hellström som en underdog. Sara Martinsson menar att trots att Håkan Hellström nu för första gången i sin karriär möter kritik om hur privilegierad han är, förnekar han det och gör det som hans gelikar, så som Marcus Birro, Filip & Fredrik och mängder av manliga popsångare, gjort – att positionera sig i underläge. 

Marcus Birro skriver om hur han, liksom idolen Ulf Lundell blir hatade för att de är ”naiva nog att drömma stort …”, Alex Schulman skriver och berättar om sitt dåliga självförtroende och en hel bransch av män som gillar att lyssna och läsa om andra mäns liknande hjärtesorger har plötsligt skapat en bransch bestående av en gemensam, homogen massa – vita, kränkta män. Och det är just här som Sara Martinssons kritik av Håkan Hellström är som allra mest träffande då hon säger att ” Håkan Hellström är en perfekt symbol för en samtid dominerad av podcastande och självcentrerade vita medelklassmän”. 

Så jag har längtat efter den kritiken! Vår individualistiska underhållningsbransch består i nuläget av en majoritet av personer som befinner sig högst upp i samhällets toppskikt och som ändå envisas med att placera sig i en underposition samtidigt som de sparkar nedåt. Ingen verkar vara intresserad att prata om vare sig orättvisor, förtryck eller offer – förutom gällande dem själva förstås. Ingen tycks vara intresserad att sjunga och skriva om politik, patriarkat, klasskillnader, våldtäktskultur eller krig. Alla vill – eller kanske snarare - måste berätta om hur just dem blivit hjärtekrossade, gått igenom en sorg eller någon gång känt sig ensam. Och trots deras narcissism och illusion om sin egen utsatta position räknas de som skapare av Stor Konst medan kritik av den homogena, Stora Konsten avfärdas omedelbart med en referens till en annan Stor Manlig Konstnär eller sitt eget lidande. 

 

 

*Cis-man: Ordet cis kommer från latinet och betyder ”på samma sida”. En Cis-person är en person vars juridiska kön, biologiska kön, könsidentitet och könsuttryck är linjärt, hänger ihop och alltid har hängt ihop enligt normen. 

Nej till Femen

tumblr-användaren ”notyourexrotic” la upp ovanstående bild som en kritik mot Femen.

När aktivisterna i Bara Bröst utmanade de oskrivna regler på badhus runt om i Sverige såg jag  med förtjusning och stolthet hur en direkt aktion kan bidra till diskussion och förändring. Oklara, inofficiella regler om hur kvinnors bröst ansågs mer stötande än manliga och hur kvinnors nakenhet kan ”kåta upp gubbarna” som badvakterna sa i Uppdrag granskning när allt stormade som bäst. Kvinnors kroppar och nakenhet har varit en uppenbar plats för konflikt i vårt patriarkala samhälle. Kvinnors kroppar ska åtrås men inom vissa ramar och får absolut inte vara baserat på fri vilja.

Att våga vara barbröstad på en strand i Sverige kan vara högst problematiskt. Att dessutom vara hårig i underarmar och på benen gör att jag snabbt faller utanför vad som anses socialt acceptabelt. Det brukar uppstå sprickor av förvirring, hån och fniss när jag och mina vänner solar och badar topless. Att visa sin kropp i inga eller lite kläder känns otryggt och i vissa fall helt omöjligt. Ute på klubb eller i en bar är det lika med trakasserier.

Men vad betyder min nakna kropp i en politisk kontext egentligen? Var går gränsen för min egna fria vilja och en annan patriarkal norm? Gråzonerna för vad som är ”för lite” kläder och vad som är ”för mycket” kläder är svårtydda och det är svårt att göra en form av motstånd mot eftersom det kan se väldigt olika ut beroende på sammanhang.

När Femens protester var som allra störst kring fotbolls-EM i Ukraina såg jag dem som fantastiskt provokativa aktioner som snabbt fick spridning. Kvinnors kroppar ska åtrås, köpas och utnyttjas men de har ingen plats inom sporten, i offentligheten som individer. Bilderna på hur de barbröstade kvinnorna blir ivägsläpade av poliser och vakter gjorde säkert ingen oberörd liksom det enorma hat de möttes av. Kidnappning, hot, skenavrättningar och förnedringar gjorde det tydligt att ett par bara bröst fortfarande är att gå över en osynlig gränd för vad som är accepterat.

Femens protester spred sig världen över, formade nya grupper och nya aktioner. Men ju fler aktionerna blev desto mer riktades kritik mot islam, mot muslimer och mot klädesplagg som burka och hijab. När den tunisiska aktivisten Amina gjorde en barbröstad aktion och därefter blev kidnappad gick aktionerna snabbt från kritik av patriarkala normer till islamofobi, rasism och imperialism. Femen utnämnde den fjärde april till ”Topless Jihad Day” och skrev på sin facebooksida: ”Den här dagen kommer att markera början på en ny genuin arabisk vår, där verklig frihet utan mulor och kalifer kommer att nå Tunisien! Länge leve en barbröstad jihad mot de otrogna!”,

 

 

En våg av protester mötte Femens uttalanden, bland annat i facebookgruppen Muslim women against Femen som i skrivande stund har gillats av över 8000 personer. Där lägger kvinnor världen över upp bilder på sig själva tillsammans med kritiska texter. På en av dem står det ”Nudity does not liberate me and I DO NOT need saving.” Även på tumblr och andra sociala medier har liknande aktioner spridit sig så som tumblr-kontot ”notyourexrotic” som lade upp en bild på sin bara bringa med texten ”I don’t need white saviors try and rescue me from oppression”.

De aktioner som Femen gör är en aktivism som säkerligen behövs. Men det finns en stor skillnad i att kritisera religion för dess patriarkala normer och att påtala att ingen troende är fri. Feminism handlar om att skapa ett bättre samhälle som i grunden ska handla om att människor ska vara fria och trygga nog att kunna göra som de vill, inte vara tillåtna att välja mellan alternativ. Feminism, frigörande och frihet kan betyda väldigt olika för olika människor och det är viktigt att inte glömma att min egen frigörelse kan se helt annorlunda ut i jämfört med någon annans. Alla vill inte göra barbröstade aktioner och allas frigörande handlar inte om nakenhet. Patriarkatet skadar kvinnor världen över, inte bara inom islam och inte bara muslimska kvinnor. Patriarkala normer finns inom alla religioner, samhällsskikt och ideologier. Att förespråka EN feminism för ALLA kvinnor är att ta det ett steg för långt. Det är inte frigörande, det är kränkande. Att det dessutom är vita kvinnor som gör hatiska kampanjer mot en religion utan att inkludera de personer som det faktiskt handlar om är inte feministiskt, det är imperialistiskt. En av Femens ledare svarade på kritiken i Huffington Post med att säga;

– De skriver på sina skyltar att de inte behöver befrielse, men i deras ögon står det skrivet ”hjälp mig”. Genom hela mänsklighetens historia har alla slavar förnekat att de är slavar.

Jag undrar om Inna vet att andra kanske tycker detsamma om Femen? Och jag undrar varför vi inte tycks nå en mer inkluderad feminism, en intersektionell feminism där vi inte kan utgå ifrån att alla tycker samma sak för det är en omöjlighet. Huvudsaken är att vi respekterar och kämpar för varandra och inte bara för sina egna rättigheter.

Idag borde vi minnas Katarina Taikon

 

Taikonläger. Tattare. Zigenare. Tiggare. 

När jag växte upp var jag omgiven av dessa beskrivningar om romer. Jag visste inte vad det innebar förutom att det var något negativt. Romer var människor vi skulle hålla oss undan, romer stal under klänningarna och var illasinnade människor. 

Många år senare läste jag boken Den dag jag blir fri, av Lawen Mohtadi – om Katarina Taikon. Inte förrän då insåg jag vad begreppet ”Taikonläget” hade sitt ursprung. Ju längre jag kom i boken desto mer frustrerad blev jag över hur lite kännedom jag hade om romers historia. Katarina Taikon var en förkämpe för romers rättigheter när den svenska staten vägrade romer de mest grundläggande rättigheter så som bostad, mat och trygghet ständigt diskuterades undan med rasistiska argument. 

Exempelvis förbjöd den svenska staten all form av romsk invandring även EFTER andra världskrigets slut. Alltså då miljontals romer blivit mördade, familjer splittrade och sett obeskrivlig ondska i olika koncentrationsläger väljer Sverige att vända ryggen till människor som är i mest behov av hjälp. De enda två romer som lyckades överleva och fly till Sverige var tvungna att ljuga och säga att de var judinnor. Denna ”utlänningslag” förbjöd inte bara en grupp att invandra till Sverige endast på grund av etniska grunder, utan innebar även att romer som befann sig i Sverige förbjöds att åka utomlands. 

Under början på 1900-talet blåste rasistiska vindar. Förutom om förbud mot romsk invandring grundades Statens institut för rasbiologi i Uppsala 1921 och år 1935 fick Sverige den steriliseringslag som steriliserade 63 000 människor. Orsakerna kunde variera kraftigt från fattigdom, utanförskap eller på något sätt en trots i att inordna sig i det samhällsbygge som Sverige ämnade skapa.Av dessa tusentals som steriliserades var 90 % kvinnor. 

Under andra världskriget kontrolleras romer i de fallfärdiga läger de är tillåtna att bo i. Staten kallar det för ”zigenarinventariet” där poliser kontrollerade samtliga romer i Sverige och frågade frågor om deras eventuella ”blandras”. Men även efter andra världskriget kontrolleras den romska befolkningen i Sverige. De levde under kraftig fattigdom, försörjde sig på tivoli-verksamhet, förtenning och försäljning av hästar och skrot. Frågan om deras ”lösdriveri” blev en fråga i riksdagen ett flertal gånger och tillstånd för deras tivoli-verksamhet berodde alldeles på om kommunen är välvilligt eller illvilligt inställda till romer. 

1963 kom Katarina Taikon ut med sin debutbok Zigenerska och blev omedelbart en företrädare för romers rättigheter. I den, liksom de många efterföljande böckerna, beskriver hon sin uppväxt och romers tillvaro. Det är fattigt och otryggt. De måste ofta flytta och de får ingen hjälp från vare sig kommun eller stat. Så småningom blev Katarina Taikon en folkbildare, hennes böcker var vällästa och hon höll tal, föreläsningar och svarade på frågor i olika medier. Tonen gentemot romer var ofta hätsk men Katarina höll sitt lugn och svarade sakligt på frågorna och kritiken. 

I boken om Katarina framkommer det också en hel del om en av våra käära nationalförfattare, Ivar-Lo Johansson som alltjämt hyllas och älskas. Han hade å 1929 skrivit en reportagebok om romer. Förutom att exotisera ett helt folk genom att hävda att de är särskilt friska och mystiska i sin livsstil beskriver han även alla kvinnor han möter – antingen åtrår han dem eller avfärdar dem som fula. Boken, skriven innan hans genombrott om statarnas villkor, är fylld av föraktfulla beskrivningar där han utgår ifrån att romer är dumma eller likgiltiga. 25 år senare har samhällets diskussion om romer förändrats och han skriver en uppdaterad version av hans tidiga bok vilket Katarina Taikon knappast ser som ett framsteg och hon kritiserar bland annat hans beskrivningar av romer. Ivar Lo-Johansson skriver att romer inte kan rodna, att de har en särskild ”raslukt” och att ett typiskt ”rasdrag” är käkpartiet som brukar kallas för ”zigenarkäften”. Dessutom går Ivar-Lo Johansson i opinion mot att romer ska ges rättigheter till bostad, något som Katarina Taikon driver och som då diskuteras i en statlig utredning. Katarina Taikon var inte nådig i sin kritik gentemot Johansson. 

Efter att ha läst boken om Katarina Taikon är jag både överförtjust och förbannad. Hon stred för sitt folks rättigheter under en period då romer ständigt blev utsatta för strukturell diskriminering, misshandel, fattigdom och utanförskap. Hon kämpade för rätten till bostad, skola och arbete. Hon fick igenom många förändringar, hon drev opinion och hon bidrog till en viktig folkbildning. Hon träffade också Martin Luther King då de båda fick ta emot priser för sina insatser, hon skrev texter, mängder av böcker och betydde säkerligen mycket för dem som fick hennes hjälp. Hur är det då möjligt att vi vet så lite om henne? Hur är det möjligt att jag har hört ordet ”Taikonläger” men inte vem eller vilka som bar namnet Taikon? Hur kan denna del av historieskrivningen vara helt osynlig? 

I skolan får vi lära oss om ”Vi lovade att berätta” och vi får träffa överlevare från andra världskriget, men vi får inte lära oss någonting om den svenska statens inblandande. Vårt rasbiologiska institut, steriliseringarna och romers historia är osynliga fläckar i våra historieböcker. En mörk historia där vi är ansvariga, och är fortfarande ansvariga för den utbredda rasism och diskriminering som fortfarande pågår. 

Idag är det den internationella dagen för romer och en ny rapport från Amnesty; Human Rights here – Roma rights now visar på de allvarliga problem som romer utsätts för utan att EU eller dess medlemsländer reagerar. 

I EU befinner sig över 6 miljoner romer där åtta av tio befinner sig i riskzonen för fattigdom och endast en av sju unga vuxna har en gymnasieexamen. Tvångsvräkningar är mer regel än undantag och i flera länder är utbildningen segregerad. Över 120 allvarliga våldsamma attacker mot romer och deras egendom skedde i Ungern. Tjeckien, Slovakien och Bulgarien mellan januari 2008 och juli 2012. Bland annat skottlossning, knivhuggning och mordbrand. Polisen och andra statliga myndigheter har i många av dessa fall underlåtit att ingripa eller att genomföra ordentliga utredningar.